emelajzaan.blogg.se

hej!

asså, vet inte varför egentligen men jag bara fick en sån kick och jag känner verkligen att jag måste få med detta inlägget hur tråkigt det än kan vara att läsa om. 

 

mina underbaraste fina hundar. 

dom två, Molly och Skrållan betyder något så sjukt mycket för mig. 

andra kanske tänker så, det är bara hundar, inte en familje medlem. men det är dom, dom är som ens egna barn eller syskon. vissa värdesätter sina hundar mer än andra och i vissa tillfällen när jag sitter och tänker på det så kan jag bara få sånna tankar som att om det någon gång skulle börja brinna skulle jag rädda hundarna före mig, dom förtjänar att bli räddade före mig. det är bara så jag känner även om andra kan tycka det är brutalt.

 

Molly och Skrållan delar på ena halvan av mitt hjärta och det kan ingen ändra på. 

dom finns alltid vid ens sida, varenda gång jag mår dåligt så känner dom det, dom gör inget märkvärdigt, dom bara finns där, sitter bredvid mig när jag gråter och tröstar mig. 

 

det känns konstigt på något sätt för att varenda gång dom skäller och jag säger till dom att vara tysta får jag skuldkänslor. när jag kollar in i deras ögon som ser så ledsna ut kan jag inte låta bli att bara sätta mig ner och klappa dom för att mina skuldkänslor blir för många. allt det bara för jag sa till dom att vara tysta. 

min kärlek för dom två är obeskrivlig, detsamma med våra andra hundar som nu inte finns längre.

Lajka, Ronja och till och med Balo min farmors förra hund. 

dom betydde så mycket. 

jag kommer så tydligt ihåg alla dom gångerna Lajka satt bredvid mig och bara fanns när tårarna rann. 

alla dom gånger Ronja bara lämnade trädgården utan att nån visste om det för att rasta sig själv och sen kom tillbaka runt tio minuter senare och var hur glad som helst. har aldrig någonsin sätt så väl uppfustrade hundar som dom två va. pappa var så duktig på att uppfostra dom då. sybd att han inte orkar det längre.

Balo, hon var en så fin hund även om jag inte har så många minnen av henne, jag lekte alltid med henne i farmors trädgård. jag kanske inte har många men dom minnena jag har av Balo är verkligen fina.

Lajka dog för bara några år sen, då vi fick avliva henne. jag var med, satt i bilen utanför och kollade in genom fönstret där jag kunde se både pappa, min syster, veterinären och Lajka. hoppades för allt i världen att hon inte skulle behöva avlivas. tårarna rann redan men när veterinären plockade fram sprutan kunde jag inte ens andas längre. jag kan fortfarande se framför mig hur Lajka somnade in och det gör så ont. jag grät som aldrig förr, hela vägen hem och hela den kvällen. även dagen efter. det var så svårt, jag kunde sitta en månad efter och tänka på henne. min fina Lajka♥

 

nu har vi Skrållan och Molly o jag kan inte ens tänka på den dagen dom lämnar oss. det kan inte bli värre. 

 

asså jag kan inte beskriva min kärlek för mina hundar med ord. det går inte. jag kan inte säga mer än att dom verkligen betyder allt för mig och jag älskar dom så mycket. dom är som mina egna barn, även om jag inte vet överhuvudtaget hur det är att vara mamma.

älskade och saknade Lajka och Ronja♥

 

detta kanske var ett tråkigt inlägg men jag kände mig tvungen att skriva det. det betydde faktiskt något för mig. tårarna rann när jag skrev detta. ♥

puss och kram!